jag liksom föll över kanten

Den vackraste stunden i livet var den när du kom

och allt var förbjudet

och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om

för det ekar i huvet'

och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna,

den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna

 

Och du somna' den natten så vaken och drömde om allt

som vi kunnat göra

O om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt,

o om nån att beröra

Och jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken

men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten -

jag liksom föll över kanten

 

Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick

och allt var förlorat

O där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick

allt jag hade förstorat


Men den vackraste stunden i livet var den när du kom...

 




RSS 2.0